Av Patrik Paulov.
Natotrions folkrättsvidriga angrepp på Syrien hade inget med kemiska vapen att göra. Sådana vore livsfarliga att bomba bort. Det var snarare en desperat maktdemonstration i ett krig som väst och dess extremistvänner är på väg att förlora.
Tidigt på morgonen den 14 april genomförde USA, Frankrike och Storbritannien den utlovade attacken mot mål i Syrien. Oavsett EU:s stöd och Margot Wallströms försök att slingra sig, så var attacken ett brott mot freden, vilket enligt FN-stadgan och folkrätten är en krigsförbrytelse.
Angreppet var betydligt kraftfullare än det USA utförde mot Shayratbasen i Homs för ett år sedan. Ändå var det i förhållande till den hotfulla retoriken och den massiva uppladdningen under förra veckan en liten och militärt poänglös aktion.
Den påverkar inte det faktum att Syrien tillsammans med sina allierade är på väg att besegra de utlandsstödda extremistgrupperna. Den pressar inte på något sätt tillbaka Rysslands eller Irans stärkta positioner i regionen.
Dessutom lyckades Syriens luftvärn oskadliggöra en majoritet av de 103 kryssningsrobotarna. Det erkänner även det oppositionella och i väst ofta citerade Syriska observatoriet för mänskliga rättigheter (SOHR).
Frankrikes «bevis» för att Assadregeringen utfört en gasattack i Douma bygger på bilder från sociala medier och partiska vittnesmål.
Retoriken inför attacken och genomförandet av den avslöjar ihåligheten i kemvapenanklagelserna mot Syrien.
Om Natoländerna på allvar trodde att den syriska armén utfört en kemisk attack i Douma, och hade bevis för det, då borde de ha inväntat undersökningen från Organisationen för förbud mot kemiska vapen (OPCW). Dess inspektörer kom till Damaskus samma dag som attacken.
Om Trump, May och Macron hade trott på sina egna bevis hade de lugnt kunnat luta sig tillbaka och snart kunnat visa hela världen att de hade rätt.
Men det är inte mycket till bevis som västmakterna har. Det tydliggjordes när Frankrikes regering under lördagen offentliggjorde en underrättelserapport om den påstådda gasattacken i Douma.
I rapporten framgår att slutsatsen om Assadregeringens skuld främst baseras på granskning av bilder och filmer på sociala medier samt på vittnesmål från västfinansierade organisationer i Douma som verkat under extremistgruppen Jaish al-Islams överinseende.
Det är inte bevis utan partsinlagor från röster som under hela kriget argumenterat för att västvärlden ska bomba bort Assad.
Lika ihåliga är påståendena om att måltavlorna för lördagens attack var stora lager av kemiska stridsmedel och det laboratorium där dessa giftiga substanser framställs.
Låt oss säga att Natoländerna verkligen hade gjort en sådan upptäckt. Att då börja bomba dessa giftiga substanser, det vore inte bara korkat utan förenat med livsfara för de hundratusentals människor som bor i närområdena. …,,,